Jag förvarnade om att övergå till vardagsParis i november. Jag kan inte påstå att antalet uteliggare i Paris överraskat mej men lite bedrövad blir man trots allt ibland. Under den första månaden i Paris har jag gjort några iakttagelser. Själv brukar jag inte ge pengar till tiggare. Det känns som att ngt är fel i systemet och börjar man ge så får man alltid dåligt samvete då man går förbi utan att ge en slant. Här har jag sett några väldigt mänskliga gester som berört mej.
Första lördagen i stan regnade det och jag gick till Bastillemarknaden och veckohandlade godsaker. På vägen hem gick ett par framför mej och vi gick förbi en man som satt på gatan. Framför mej stannade paret och småpratade med mannen, gav en påse frukt till honom, gick vidare och ropade ”bon courage” över axeln. Det såg ut som det mest naturliga i världen och antagligen inte första gången paret delade med sej ur sin shoppingpåse. Kanske mannen alltid brukar sitta på samma plats och vänta på sina vänner som delar med sej av sin lördagsshopping. Vackert tycker jag i varje fall att det var. Speciellt då man själv knappt klarade av att bära sina ca 10 plastpåsar.
Någon dag senare satt jag på ett café då en äldre dam gick förbi ett gäng som satt några bord från mej och bad om pengar. Gänget avbröt sina diskussioner och talade lite med damen innan de gav henne en slant. Det jag reagerade på var att en av tjejerna i gänget steg upp från sin stol, tog den gamla damens hand mellan sina egna händer och önskade henne en trevlig kväll och ngt annat som jag inte hörde.
Båda situationerna kändes väldigt varma. Det var ingen automatisk och irriterad rörelse av en person med självbelåten min som slängde en slant åt någon som störde eller satt i vägen för att själv få bättre samvete. Det verkade som att de faktiskt brydde sej.
Idag köpte jag några jogurtburkar på lunchpausen och gick förbi en mamma och ett barn som satt på trottoaren. Det kändes plötsligt konstigt och jag vände mej om och gav en burk på var åt dem och önskade dem en trevlig dag. Kanske inte så mycket pga dåligt samvete utan främst för att det kändes fräckt att dingla den genomskinliga påsen med jogurtburkar i rakt framför deras ansikten då de knappast fått någon lunch. Efter att jag gick därifrån undrade om jag gjort rätt. Det är ju inte bra om man bidrar till att barnen ska dras med o tigga om det är lättare att få sympatier då. Pengar skulle jag inte ha gett för det vet man ändå inte var hamnar. Mat brukar jag inte våga ge av rädsla för att någon blir aggressiv och sur, jag har fått någon sur kommentar av en gubbe ngn gång och det kändes lite orättvist. Men en fikonjogurt på var som trots allt bara var mitt reservenergiförråd till jobbet kan väl inte vara så skadligt? Åtminstone är det kanske svårare att byta jogurten till sprit eller ngt annat onödigt.
Terasserna vid Bastillen där jag bor trängs med de flashigt orangea tälten med GoSport logo och med sunkiga madrasser som dras in i telefonkiosker då det kommer några droppar vatten. Men om du bor i en storstad kan du inte få dåligt samvete varje gång du sätter dej ute på en terass och njuter av god mat. Det går liksom inte.
